Att vara mindre än man är – Om att förminska kvinnors storlek och betydelse

När mat är sex – Om att mat aldrig får vara just mat






Världen är en galen, galen plats.

Läser på statistik: q=1-p. Kanske är det så i livet att det man är beredd att ta för sig alltid står i proportion till vad man är beredd att ta ifrån någon annan.


_{(Jag må få underkänt i tenten, men det hindrar mig inte från att amatörfilosofisera.)}

Livsfilosofi en söndag: det i ens leverne som må förkorta beräknad livslängd,

ger nog dubbelt upp i -innehåll.

Känslorna: när det som tidigare varit hårt, vasst och taggigt plötsligt känns mjukt och lent. Det iskalla, torra och fnasiga, blir varmt och omfamnande. Försiktiga kurvor och bromsklossar och stötdämpare.

Det är inte så katastrofalt som jag föreställt mig.

Jag tycker Fredrika beskriver det hela så fint: se kroppen som "en souvenir från alla goda stunder." De gram jag bär med mig efter kaffekoppar med de allra viktigaste personerna, hemligheter över en bit chokladpaj, lata pizzabitar framför en söndagsfilm eller skumppaglas som bubblar i takt med känslan i maggropen - "berättar att jag prioriterat rätt."

Jag bär hellre på en tyngre packning som är fylld av glädje - den blir liksom till ett slags extramuskler, som orkar med så mycket mer än man trott. Det är svårt att skämmas för en kropp som byggts av lycka.

Inte är det lätt, men inte är det svårt heller. Det kräver bara tid och förlåtelse.

Och, i helgen hade jag chansen att få se Burning Hearts live. Jäkligt bra.
Håll ögonen (öronen?) uppe för de här!

Favoriten i dag var Google maps i 8-bit. Snälla, permanent?!



Åboregionen. Var är svamphusen, ankorna och skalbaggsgubbarna?

Jag vaknade och fick en kyss. En chokladkyss, men de smakar ju också gott.


En icke-uttömmande uppräkning över saker jag insett så här långt i mitt liv:

Jag har gränser (men inte där jag kanske trott. Och de är inte konsekventa.)

"I värsta fall" är trots allt sällan så illa man trott.

Var en del av det samhälle du vill leva i.

Lyssna, på riktigt.

Jag kan svälja min ära så länge jag inte får den i vrångstrupen.

Livsvisdomar är inte svåra att lära sig. De är bara skitsvåra att tillämpa.

Se människor som inte är som du.

Gör misstag.

Det där "oviktiga" spelar ofta hemskt stor roll.

Håret växer ut.

Hitta och håll i viktiga personer.

Säg det.

Köp inte kläder i fel storlek. De kommer inte att förändra dig. Köp inte heller kläder som inte är i din smak, de kommer heller inte att förändra dig. Du kommer bara att känna dig felplacerad.

Chansa.

Lyckliga människor gråter också.

Ha tråkigt med jämna mellanrum.

Den som kan räcker i regel gärna sin hand. Våga ta emot den.

Att bli vuxen är inte att sluta vara barn, bara att sluta visa det öppet.


Och när jag fått tillräckligt många år på nacken vill jag kunna gå härifrån och känna att jag bidrog med mera gott än illa.

Jag lyssnade fascinerat på Monica Ålgars doktorsdisputation och kan lugnt påstå att det var alldeles extremt välanvänd tid. Så viktigt ämne och så rasande klok människa.

Salen var fullsatt.

Jag tycker det känns lite absurt att bli gratulerad på kvinnodagen. Varför gratuleras jag? För att jag föddes med två X-kromosomer? - men tyvärr är det inget jag riktigt känner jag kan åta mig äran för.

Och varför gratuleras? Kvinnodagen borde väl inte vara en bemärkelsedag för kvinnans väsen. Tvärtom, det är en dag som uppmärksammar att allt inte är riktigt som det skall. Det känns lite som att gratulera barn på internationella dagen för barnens rättigheter, eller någon som tillhör en utsatt folkgrupp på dagen för anti-rasism och -diskriminering.

Härav följer också, att hela kvinnodagsjippot med att dagen i ära köpa blommor, skämma bort sig själv, och jada jada blott och endast för att man är kvinna (oj, det blev en konstig formulering!) blir lite malplacerat.
Exempelvis: "I dag står min man för middagen, för det är kvinnodag" känns inte riktigt som ett slag för jämställdhet. Dels insinuerar det att det att han lagar maten är exceptionellt, dels att sysslan är en könsfråga.

Jag önskar vi inte behövde fira någon kvinnodag. Och här i Norden är vi faktiskt mycket långt på vägen mot jämställdhet. Men det räcker inte. Nästan-rättvisa är aldrig nog. Problemet är att många av missförhållandena är strukturella, attitydmässiga, och svåra att direkt peka ut - och därav svåra att enkelt åtgärda. Exempelvis bland studerande hjälper det föga att tjuta om kvinnans 80 cent (öh, som mannens euro var normen - det borde väl vara så att kvinnans euro är 90 cent och mannens 1,10?) när vi alla får samma knapra studiestöd i fickan, nästan som om de manliga studerande smög åt sig 20-centare ur våra plånböcker medan vi rättade till läppstiftet.

Äh, jag låter kanske som en överanalyserande glädjedödare. Jag har verkligen ingenting emot blommor och lyxkänsla eller gratulationer. Men jag kan liksom inte riktigt motivera det på kvinnodagen.

PS. Börja göra Bechdeltestet på de filmer du ser. Obekvämt, obekvämt, ännu 2012.

Så när ens telefon är så skrattretande utdaterad att man inte vågar ta fram den in public, är det ett iLandsproblem?